Britterna öppnar för en ”mjuk” Brexit – men även EU söker vägar framåt
Under december har ett politiskt drama utspelat sig mellan britterna och EU, med nattliga resor till Bryssel för statsministern Theresa May – och spontana applåder från EUs ledare då hon bröt igenom och öppnade för förhandlingar mellan Storbritannien och EU.
21-12-2017 | Ekonomi och marknader
Och applåden var inte förvånande, eftersom britterna nu accepterat en politisk verklighet: Det är EU som bestämmer förutsättningarna – och som följer sina existerande fördrag och resolutioner, utan något större utrymme för politisk kohandel. Storbritannien har internationell tyngd, men det är inte två jämbördiga parter som möts när britterna och ”de 27” i EU sätter sig vid förhandlingsbordet.
Detta sker på allvar först under våren, i mars eller senare, när en handlingsduglig regering kommit på plats i Berlin och Italien hållit sina nationella val. Så är EU: Ekonomiskt mäktigt och dominerande i Europa, men under ständig förändring till följd av den politiska utvecklingen i de enskilda medlemsländerna.
Statsminister Mays tillmötesgående svar till EU är därför viktigt, inte bara för att det visar EUs styrka, utan för att det visar Londons vilja att få till en ”mjuk” Brexit. Detta speglar opinionen bland britterna idag – men kanske inte i det konservativa regeringspartiet.
Det var längs gränsen mellan Nordirland och republiken Irland som ”verkligheten mötte Brexitfantasierna”, hette det efteråt. Den nya, 38 år gamla, irländska statsministern Leo Varadkar ställde kravet att gränsen mellan Irland och UK skulle förbli öppen och ”friktionsfri”. Detta lovade May. Hon försäkrade också Nordirland om att landsdelen inte kommer att få någon ekonomisk gräns mot resten av UK. Ingen ny gräns i Irländska Sjön.
När Irland utmanar Storbritannien
Skall May hålla detta löfte, kräver det i praktiken att britterna följer reglerna för EUs inre marknad och EUs tullunion. Men det kräver i sin tur – enligt dagens regler – att britterna respekterar EUs fria rörlighet för människor, kapital, varor och idéer. Hur detta skall lösas vet ingen idag. Förhandlingarna kommer att bli extremt svåra. Och det är intressant att lilla Irland med EU i ryggen nu kan ställa krav på det mäktiga Storbritannien.
Detta är en ny upplevelse för London. Men där har de starkaste Brexit-ivrarna – med utrikesminister Boris Johnson i ledningen – dämpat sig och lovordat Theresa May. De ser nu att Storbritannien är pressat, eftersom landets ekonomiska tillväxt sackar efter EU, som för närvarande har ekonomisk medvind. Att pundkursen fallit kraftigt sedan Brexit-omröstningen i juni 2016 är också talande.
I detta läge upplever Theresa May nu att hon förlorar sin majoritet i parlamentets underhus. Där har elva konservativa ledamöter stöttat Labourpartiets lagförslag om att det slutliga Brexitavtalet skall godkännas av underhuset, där majoriteten vill ha mjukast möjliga Brexit. Labour menar att en ”hård” Brexit kommer att kosta arbetstillfällen. Vi ser att underhuset här ”återtar sin makt”. Mays tidigare uttalande att ”inget avtal (med EU) är bättre än ett dåligt avtal” är helt överspelat. EU utgör idag marknaden för över hälften av britternas handel med varor och tjänster.
Även om det inte skett någon tydlig förskjutning i den brittiska opinionen bort från Brexit, väcks fler frågor än tidigare: En övergångsperiod på minst två år skall troligen följa efter britternas formella utträde ur EU i mars 2019. Kan och ska en sådan period kunna förlängas? Att EU-domstolen skall vaka över 3,2 miljoner EU-medborgares rättigheter i Storbritannien under minst åtta år är avtalat. Men vad sker efter detta?
Brexit-projektet har hittills först och främst visat vilken betydelse EU har idag. Det gäller både EUs institutioner och samarbetet mellan ”de 27” kvarvarande EU-länderna. De styr världens största handelsområde, med 500 miljoner konsumenter – när britterna räknas in.
EUs svåra väg framåt
Men EU har också andra problem att brottas med: Det gäller anklagelser om brott mot ”lag och rätt” i viktiga länder som Polen och Ungern, där domarnas oberoende undermineras. Flyktingströmmarna över medelhavet fortsätter, och framstegen i arbetet för att bromsa dessa och fördela flyktingarna inom EU har varit ytterst små.
Emmanuel Macron, Frankrikes nyvalda president, har krävt mer EU-integration – för att hävda EU-ländernas position i världen. Hans önskan är att Paris och Berlin ska gå i spetsen. Men han får vänta på den försiktiga Merkel. Hon är skeptisk till Macrons förslag om en egen ”finansminister” och en egen ”valutafond” för Euroområdet, och har nästan hela det tyska näringslivet i ryggen.
Merkel led ett allvarligt bakslag vid det tyska valet i september, då hon tappade nästan var fjärde väljare till de två tyska kristdemokratiska partierna CDU och CSU. Hennes försök att skapa en koalition med ”de Gröna” och det liberala partiet FDP misslyckades. Nu försöker hon återuppliva en ”storkoalition” med sin gamla partner SDP, socialdemokraterna. Deras huvudkrav är att en ny koalition skall stödja Macrons EU-framstöt. Nu ”sonderar” partierna, och skall sedan – eventuellt – förhandla om ett regeringsprogram. Detta väntas ta tre månader, och då är vi i mars 2018. Och innan Tyskland har en regering på plats, och inte bara en expeditionsministär, så sker lite eller ingenting i de stora EU-frågorna.
Mer försvarssamarbete i Europa
Där vi ser framsteg i Europasamarbetet är inom försvarssektorn: Hela 23 EU-länder beslutade i december att satsa på ett utvidgat militärt samarbete inom EU. Det fick namnet PESCO, ett ”permanent, strukturerat samarbete” och består av en rad projekt där EU-länder kan delta: Bland annat skall militär rörlighet över EU-gränserna förbättras och det talas om ett militärt ”Schengen-avtal” – med hänvisning till avtalet om passfria resor i EU- och EES-länderna. Den militära sjukvården i EU skall samordnas, och ett eget högkvarter planeras för att leda EU-länders deltagande i gemensamma militära operationer, som de fransk-tyska operationerna i Mali i kampen mot IS-grenen Boko Haram.
Hittills har Storbritannien varit en skarp motståndare till europeiskt militärt samarbete utanför NATO. Det nya är att NATO själv – anfört av generalsekreterare Jens Stoltenberg – nu stödjer ett sådant samarbete. Det kan bidra till den försiktiga upprustningen som NATO nu genomför i Östeuropa, efter ryssarnas militära framstöt på Krim och i östra Ukraina.
Det paradoxala är att britterna idag antyder att de vill utveckla sitt militära samarbete med EU: De förväntas lägga sin betydliga militära kapacitet ”på bordet” under förhandlingarna om ett framtida handelsavtal med EU. Här ser vi ett nytt drag i europeisk politik, som en följd av Brexit och president Donald Trumps ”America First!”-policy.
Vi fick en föraning om vad som kan vara att vänta, då fem större EU-länder – Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien – denna månad protesterade mot president Trumps nya skattereform. De hävdade att reformen innehåller protektionistiska element som kan påverka europeisk export.
Försvar av europeiska intressen är vad EU handlar om – med eller utan ett brittiskt medlemskap.
Av: Henrik Tell / Nils Morten Udgaard
Henrik Tell är ägare till och rådgivare på Effektiv Förmögenhetsförvaltning, Connectums anknutna ombud i Sverige.
Nils Morten Udgaard var tidigare utrikesredaktör på Aftenposten samt har varit tidningens korrespondent i London, Moskva och Bonn/Berlin. Han var utrikespolitisk statssekreterare hos statsminister Kåre Willoch 1984-1986 och professor vid Universitetet i Bergen 1991-1997. Udgaard har en doktorsgrad i internationell politik från London School of Economics.
Dela inlägget: