USAs utspill med straffetoll for stål og aluminium – rettet særlig mot Kina – skaper begrunnet frykt for at en raskt voksende proteksjonisme er på vei inn i internasjonal handel. President Donald Trump minner oss om at han har et valgprogram som han nå setter ut i livet.

Når denne konflikten er spesielt skremmende, skyldes det to forhold: For det første at USA i Trump-administrasjonens «strategiske utblikk», som kom høsten 2017, pekte på Kina og Russland som USAs viktigste rivaler i verden. For det annet at USA helt siden Trump rykket inn i Det hvite hus for 14 måneder siden har vist verdens handelsorganisasjon – WTO – en meget kald skulder: Amerikanerne blokkerer langt på vei WTOs apparat for konfliktløsning, ved å nekte å utpeke dommere til organisasjonens tribunaler for handelsspørsmål. WTO lammes langsomt.

At det politiske bakteppet et mørkt, skyldes ikke bare at Trump er aggressiv i sin retorikk – «Trade wars are good, and easy to win», har han sagt. Det er også viktig å se hva som skjer i Kina: Der har landets leder Xi Jinping endret konstitusjonen og sikret seg plassen som Kinas leder på livstid. Han har også lansert en politikk som skal sikre landets kommunistparti en synligere rolle i alle deler av statsforvaltningen. Det øker hans makt. I tillegg blir landets økonomiske ambisjoner fremhevet i planen «Made in China 2015». Den identifiserer Kinas  satsingsområder: IT-produkter, robotisering og automatiserte produksjons-maskiner, aerospace, maritimt utstyr, moderne jernbane-utstyr, elektriske kjøretøyer, kraftproduksjon, landbruksutstyr, nye materialer og avansert farmasi og medisinsk utstyr.

Vi ser «et Kina som reiser seg» – for å bruke Mao Tre-tungs ord – og som ser seg selv som en ledende makt i verden, over hele skalaen av nye produkter. Og landet skal forbli en autoritær stat. Merkantilismen – statens styring av økonomi og handel – er en del av denne statstenkningen.

Trump påberoper seg «sikkerhetspolitiske hensyn» for sine tiltak, som er målrettet mot Kina. Men i tillegg understreker han det som gjennom en årrekke har vært nesten alle vestlige lands viktigste klagemål mot Kina: Manglende respekt for spillereglene for overføring av «intellektuell eiendom» – av patenter og lisenser. Kina kobler slik overføring til retten til å drive handel med landet. Det er de ikke alene om – Norge gjorde noe lignende da oljealderen plutselig kom. Men koblingen er hardere og mer direkte i Kina. Vestlige firmaers plikter å gi fra seg store mengder «know-how» for å anledning til å produsere og selge i Kina.

Også for Tyskland, som nå har Kina som sin største handelspartner, har dette vært vanskelig. Det kom som et sjokk i Berlin da det kinesiske firmaet Geely – som også er stor i bil-produksjon – i vinter skaffet seg en 10 prosents andel av Daimler, som produserer Mercedes og som har Kina som sitt viktigste marked for dyre modeller. At kineserne i fjor kjøpte seg opp til en 9,9 prosent andel av aksjene i Deutsche Bank – landets største – vakte oppsikt. Kina ble største aksjonær. Året før hadde kineserne overtatt Tyskland største produsent av industri-roboter – Kuka.

På tysk regjeringshold legges det ikke skjul på uroen. «Det vi er redd for er at staten på en eller annen måte står bak Geely-handelen, at både geopolitiske og økonomiske interesser er knyttet til den», sier en ledende tysk embetsperson til Financial Times.

For EU, som er langt mer avhengig av utenrikshandel enn USA, skaper toll-fremstøtene fra Trump uro, selv om en del av klagene over Kinas opptreden som handelsmakt er vel begrunnet. Det europeerne savner er et samarbeid med USA. Men Trump er ikke en mann for store og tungrodde multilaterale organisasjoner som WTO. Hans instinkt, fra et langt liv i eiendomsbransjen i New York, er å spille ut sin makt. Nå gjør han det på vegne av USA.

Men Trump-administrasjonen taler ikke bare med presidentens stemme: På WTOs årsmøte i Buenos Aires i desember i fjor tok Japan et initiativ med støtte fra EU og USA, for å konfrontere Kina med misnøyen med landets – subsidierte? – overproduksjon av stål og spesielt med Kinas håndtering av patenter, lisenser og andres firmaers «know-how».

Dette initiativet er ikke avviklet. Hvis europeerne får med seg andre tunge stater i WTO og hvis USA er villig til å samarbeide, kan spørsmålene overfor Kina behandles i WTO – der de hører hjemme. Det samme gjelder USA klager overfor europeerne.

Norge er ikke i stor grad berørt av konflikten slik den nå fortoner seg. Men Norge er mer avhengig enn andre av et slikt multilateralt organ som WTO, fordi vi er en liten stat med en uvanlig stor utenrikshandel. Og vi er ikke medlem av EU. Dette ble gjort klart da USA ga EU en utsettelse til 1. mai for tollvedtak som også rammet Europa. Det var en utsettelse som ikke dekket Norge.

Utformingen av handelsavtaler har alltid vært påvirket av politisk makt – av «kjøttvekta» – men denne maktutøvelsen er blitt temmet innen WTO, som ble til for 22 år siden, etter påtrykk fra USA. Siden 1945 har USA vært pådriver for en friere verdenshandel – som har vært med på å fremme en økonomisk vekst uten sidestykke i verdens historie.

Det avgjørende spørsmål nå er om USA – fremdeles verdens ledende økonomiske makt – vender ryggen til en friere internasjonal handel, i et tidsperspektiv som er lengre enn Donald Trumps mulige presidentperioder. Her har vi ingen svar i dag.

Av: Nils Morten Udgaard

—

Nils Morten Udgaard er tidligere utenriksredaktør i Aftenposten og har arbeidet som korrespondent i London, Moskva og Bonn/Berlin. Han var statssekretær for utenrikspolitikk hos statsminister Kåre Willoch og professor II ved Universitetet i Bergen. Udgaard er statsviter og har en doktorgrad fra London School of Economics.

Och applåden var inte förvånande, eftersom britterna nu accepterat en politisk verklighet: Det är EU som bestämmer förutsättningarna – och som följer sina existerande fördrag och resolutioner, utan något större utrymme för politisk kohandel. Storbritannien har internationell tyngd, men det är inte två jämbördiga parter som möts när britterna och ”de 27” i EU sätter sig vid förhandlingsbordet.

Detta sker på allvar först under våren, i mars eller senare, när en handlingsduglig regering kommit på plats i Berlin och Italien hållit sina nationella val. Så är EU: Ekonomiskt mäktigt och dominerande i Europa, men under ständig förändring till följd av den politiska utvecklingen i de enskilda medlemsländerna.

Statsminister Mays tillmötesgående svar till EU är därför viktigt, inte bara för att det visar EUs styrka, utan för att det visar Londons vilja att få till en ”mjuk” Brexit. Detta speglar opinionen bland britterna idag – men kanske inte i det konservativa regeringspartiet.

Det var längs gränsen mellan Nordirland och republiken Irland som ”verkligheten mötte Brexitfantasierna”, hette det efteråt. Den nya, 38 år gamla, irländska statsministern Leo Varadkar ställde kravet att gränsen mellan Irland och UK skulle förbli öppen och ”friktionsfri”. Detta lovade May. Hon försäkrade också Nordirland om att landsdelen inte kommer att få någon ekonomisk gräns mot resten av UK. Ingen ny gräns i Irländska Sjön.

När Irland utmanar Storbritannien

Skall May hålla detta löfte, kräver det i praktiken att britterna följer reglerna för EUs inre marknad och EUs tullunion. Men det kräver i sin tur – enligt dagens regler – att britterna respekterar EUs fria rörlighet för människor, kapital, varor och idéer. Hur detta skall lösas vet ingen idag. Förhandlingarna kommer att bli extremt svåra. Och det är intressant att lilla Irland med EU i ryggen nu kan ställa krav på det mäktiga Storbritannien.

Detta är en ny upplevelse för London. Men där har de starkaste Brexit-ivrarna – med utrikesminister Boris Johnson i ledningen – dämpat sig och lovordat Theresa May. De ser nu att Storbritannien är pressat, eftersom landets ekonomiska tillväxt sackar efter EU, som för närvarande har ekonomisk medvind. Att pundkursen fallit kraftigt sedan Brexit-omröstningen i juni 2016 är också talande.

I detta läge upplever Theresa May nu att hon förlorar sin majoritet i parlamentets underhus. Där har elva konservativa ledamöter stöttat Labourpartiets lagförslag om att det slutliga Brexitavtalet skall godkännas av underhuset, där majoriteten vill ha mjukast möjliga Brexit. Labour menar att en ”hård” Brexit kommer att kosta arbetstillfällen. Vi ser att underhuset här ”återtar sin makt”. Mays tidigare uttalande att ”inget avtal (med EU) är bättre än ett dåligt avtal” är helt överspelat. EU utgör idag marknaden för över hälften av britternas handel med varor och tjänster.

Även om det inte skett någon tydlig förskjutning i den brittiska opinionen bort från Brexit, väcks fler frågor än tidigare: En övergångsperiod på minst två år skall troligen följa efter britternas formella utträde ur EU i mars 2019. Kan och ska en sådan period kunna förlängas? Att EU-domstolen skall vaka över 3,2 miljoner EU-medborgares rättigheter i Storbritannien under minst åtta år är avtalat. Men vad sker efter detta?

Brexit-projektet har hittills först och främst visat vilken betydelse EU har idag. Det gäller både EUs institutioner och samarbetet mellan ”de 27” kvarvarande EU-länderna. De styr världens största handelsområde, med 500 miljoner konsumenter – när britterna räknas in.

EUs svåra väg framåt

Men EU har också andra problem att brottas med: Det gäller anklagelser om brott mot ”lag och rätt” i viktiga länder som Polen och Ungern, där domarnas oberoende undermineras. Flyktingströmmarna över medelhavet fortsätter, och framstegen i arbetet för att bromsa dessa och fördela flyktingarna inom EU har varit ytterst små.

Emmanuel Macron, Frankrikes nyvalda president, har krävt mer EU-integration – för att hävda EU-ländernas position i världen. Hans önskan är att Paris och Berlin ska gå i spetsen. Men han får vänta på den försiktiga Merkel. Hon är skeptisk till Macrons förslag om en egen ”finansminister” och en egen ”valutafond” för Euroområdet, och har nästan hela det tyska näringslivet i ryggen.

Merkel led ett allvarligt bakslag vid det tyska valet i september, då hon tappade nästan var fjärde väljare till de två tyska kristdemokratiska partierna CDU och CSU. Hennes försök att skapa en koalition med ”de Gröna” och det liberala partiet FDP misslyckades. Nu försöker hon återuppliva en ”storkoalition” med sin gamla partner SDP, socialdemokraterna. Deras huvudkrav är att en ny koalition skall stödja Macrons EU-framstöt. Nu ”sonderar” partierna, och skall sedan – eventuellt – förhandla om ett regeringsprogram. Detta väntas ta tre månader, och då är vi i mars 2018. Och innan Tyskland har en regering på plats, och inte bara en expeditionsministär, så sker lite eller ingenting i de stora EU-frågorna.

Mer försvarssamarbete i Europa

Där vi ser framsteg i Europasamarbetet är inom försvarssektorn: Hela 23 EU-länder beslutade i december att satsa på ett utvidgat militärt samarbete inom EU. Det fick namnet PESCO, ett ”permanent, strukturerat samarbete” och består av en rad projekt där EU-länder kan delta: Bland annat skall militär rörlighet över EU-gränserna förbättras och det talas om ett militärt ”Schengen-avtal” – med hänvisning till avtalet om passfria resor i EU- och EES-länderna. Den militära sjukvården i EU skall samordnas, och ett eget högkvarter planeras för att leda EU-länders deltagande i gemensamma militära operationer, som de fransk-tyska operationerna i Mali i kampen mot IS-grenen Boko Haram.

Hittills har Storbritannien varit en skarp motståndare till europeiskt militärt samarbete utanför NATO. Det nya är att NATO själv – anfört av generalsekreterare Jens Stoltenberg – nu stödjer ett sådant samarbete. Det kan bidra till den försiktiga upprustningen som NATO nu genomför i Östeuropa, efter ryssarnas militära framstöt på Krim och i östra Ukraina.

Det paradoxala är att britterna idag antyder att de vill utveckla sitt militära samarbete med EU: De förväntas lägga sin betydliga militära kapacitet ”på bordet” under förhandlingarna om ett framtida handelsavtal med EU. Här ser vi ett nytt drag i europeisk politik, som en följd av Brexit och president Donald Trumps ”America First!”-policy.

Vi fick en föraning om vad som kan vara att vänta, då fem större EU-länder – Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien – denna månad protesterade mot president Trumps nya skattereform. De hävdade att reformen innehåller protektionistiska element som kan påverka europeisk export.

Försvar av europeiska intressen är vad EU handlar om – med eller utan ett brittiskt medlemskap.

 

Av: Henrik Tell / Nils Morten Udgaard

Henrik Tell är ägare till och rådgivare på Effektiv Förmögenhetsförvaltning, Connectums anknutna ombud i Sverige.

Nils Morten Udgaard var tidigare utrikesredaktör på Aftenposten samt har varit tidningens korrespondent i London, Moskva och Bonn/Berlin. Han var utrikespolitisk statssekreterare hos statsminister Kåre Willoch 1984-1986 och professor vid Universitetet i Bergen 1991-1997. Udgaard har en doktorsgrad i internationell politik från London School of Economics.

 

Dela inlägget:

Og applausen var ikke overraskende, fordi britene har godtatt en politisk realitet: Det er EU som setter betingelsene – og som følger sine eksisterende traktater og vedtak, uten stort rom for politisk hestehandel. Storbritannia har internasjonal tyngde, men det er allikevel ikke to likeverdige parter som møtes når britene og «de 27» i EU setter seg til forhandlingsbordet.

Det vil for alvor først skje på vårparten, i mars eller senere, når en handlingsdyktig regjering er på plass i Berlin og italienerne har holdt nasjonale valg. Slik er EU: Økonomisk mektig og langt på vei bestemmende i Europa, men hele tiden under endring når politikken beveger seg videre i de enkelte medlemsland.

Statsminister Mays imøtekommende svar overfor EU er viktig, ikke bare fordi det viser EUs styrke, men fordi det demonstrerer Londons vilje til å få til en «myk» Brexit. Det gjenspeiler opinionen blant britene i dag – men kanskje ikke i det konservative regjeringsparti.

Det var langs grenselinjen mellom Nord-Irland og republikken Irland «at virkeligheten møtte Brexit-fantasiene» het det etterpå. Den nye, 38 år gamle irske statsministeren Leo Varadkar satte som betingelse at grensen mellom Irland og utenforlandet UK skulle være åpen og «friksjonsfri». Det lovet May. Hun forsikret også Nord-Irland om at denne delen av Storbritannia ikke vil møte noen ny økonomisk skillelinje overfor resten av UK. Ingen ny grense i Irskesjøen.

Når Irland utfordrer Storbritannia

Skal hun holde dette løftet, krever det at britene i praksis overholder spilleregler for EUs «indre marked» og for EUs tollunion. Men det krever igjen – i henhold til dagens regler – at britene respekterer EUs frie bevegelse for mennesker, kapital, varer og ideer. Hvordan dette skal løses, det vet ingen i dag. Forhandlingene blir særdeles vanskelige. Og det er interessant at lille Irland med EU i ryggen nå stiller betingelser overfor det mektige Storbritannia.

Dette er en ny opplevelse for London. Men der har de sterkeste Brexit-forkjemperne – med utenriksminister Boris Johnson i spissen – dempet stemmen og gitt ros til Theresa May. De ser nå at UK er under press, fordi landets økonomiske vekst sakker forsiktig akterut i forhold til det samlede EU, som seiler i økonomisk medvind. At pundkursen er falt tydelig siden Brexit-avstemningen i juni 2016, forteller også sitt.

I denne situasjonen opplevet Theresa May denne måneden at hun taper sitt flertall i Underhuset. Der har 11 konservative MPs støttet Labour-opposisjonens lovforslag om at den endelige Brexit-avtalen må godkjennes av de folkevalgte. Flertallet der vil ha den mykest mulige Brexit. Labour erklærer at en «hard» Brexit vil koste arbeidsplasser. Vi ser at Underhuset her «tar makten tilbake». Det er helt slutt på Mays utsagn om at «ingen avtale (med EU) er bedre enn en dårlig avtale». For EU er i dag markedet for over halvparten av britenes handel med varer og tjenester.

Selv om det ikke har skjedd noen tydelig dreining i britisk opinion bort fra Brexit, reiser det seg flere spørsmålstegn enn tidligere over Brexit: En overgangsordning på minst to år skal trolig følge etter britenes formelle uttreden fra EU i mars 2019. Kan og skal en slik ordning kunne forlenges? EU-domstolen skal vokte over 3,2 millioner EU-borgeres rettigheter i UK i minst åtte år, er det avtalt. Men hva skjer etter dette?

Det Brexit-prosjektet hittil først og fremst har vist er hvilken tyngde EU har i dag. Det gjelder både EUs institusjoner og samarbeidet mellom «de 27» gjenværende EU-land. De styrer verdens største handelsområde, med 500 millioner konsumenter – når britene telles med.

EUs vanskelige vei videre

Men EU har også andre problemer å stri med: Det gjelder anklager om brudd på «lov og rett» i viktige land som Polen og Ungarn, der dommeres uavhengighet undergraves. Fremdeles strømmer flyktninger over Middelhavet og inn i EU, som gjør ytterst små fremskritt i arbeidet for å stanse utvandringen fra Nord-Afrika og fordele flyktningene innen EU.

Emmanuel Macron, Frankrikes nyvalgte president, har krevet mer EU-integrasjon – for å hevde EU-landenes reelle suverenitet i verden. Hans ønske er at Paris og Berlin skal gå i spissen. Men han må vente på den forsiktige Merkel. Hun er skeptisk, med nesten hele det tyske næringslivet i ryggen, til Macrons forslag om en egen «finansminister» og et eget «valutafond» for euro-området.

Merkel led et alvorlig tilbakeslag ved det tyske valget i september, da hun mistet nesten hver fjerde velger bak de to tyske kristelig-demokratiske partiene. Hennes forsøk på å danne en koalisjon med «de grønne» og det liberale næringslivspartiet FDP slo feil. Nå forsøker hun å gjenopplive en «storkoalisjon» med sin gamle partner SPD, sosialdemokratene. Deres hovedkrav er at en ny koalisjon må støtte Macrons EU-fremstøt. Nå «sonderer» partiene, og så skal de – eventuelt – forhandle om et regjeringsprogram. Det hele ventes å ta tre måneder, og da er vi kommet til mars 2018. Og før Tyskland har en regjering på plass, og ikke bare et forretningsministerium, skjer det lite eller ingenting i de store EU-sakene.

Mer forsvarssamarbeid i Europa

Der vi allikevel ser fremskritt i samarbeidet i Europa er i forsvarssektoren: Hele 23 EU-land vedtok i desember å satse på et utvidet militært samarbeid innen EU, så å si under NATO s paraply. Det fikk navnet PESCO, et «Permanent, strukturert samarbeid» og består av en rekke prosjekter der EU-land kan melde seg på: Militær mobilitet på tvers av EU-grensene skal bedres og det snakkes om «en militær Schengen-avtale» – med henvisning til avtalen om passfrie reiser i EU- og EØS-landene. Den militære sanitet i EU skal samordnes, og et eget hovedkvarter planlegges for å lede EU-lands deltakelse i felles militære operasjoner ute. Eksempel: De fransk-tyske operasjonene i Mali i kampen mot IS-avleggeren Boko Haram.

Hittil har Storbritannia vært en skarp motstander av europeisk militært samarbeid utenfor NATO. Det nye er at NATO selv – anført av generalsekretær Jens Stoltenberg – understøtter et slikt samarbeid. Det kan bidra til den forsiktige opprustningen som NATO nå gjennomfører i Øst-Europa, etter russernes militære fremstøt på Krim og i Øst-Ukraina.

Det paradoksale er at britene i dag antyder at de vil utbygge sitt militære samarbeid med EU: De forventes å ville legge sin betydelige militære kapasitet «på bordet» under forhandlingene om en fremtidig handelsavtale med EU.  Her ser vi en ny bevegelse i europeisk politikk, som følge av Brexit og av president Donald Trumps «America first!»-politikk.

Vi fikk et forvarsel om hva som kan være i vente, da fem større EU-land – Storbritannia, Tyskland, Frankrike, Italia og Spania – denne måneden sendte en protest til USA mot president Trumps nye skattereform. De hevdet at reformen omfatter proteksjonistiske elementer, som kan ramme europeisk eksport.

Forsvar av europeiske interesser er det EU dreier seg om – med eller uten et britisk medlemskap i EU.

Av: Nils Morten Udgaard

Utenrikskommentator Nils Morten Udgaard er tidligere utenriksredaktør i Aftenposten og har vært avisens korrespondent i London, Moskva og Bonn/Berlin. Han var statssekretær for utenrikspolitikk hos statsminister Kåre Willoch 1984-1986, og professor II ved Universitetet i Bergen 1991-1997. Han har en doktorgrad i internasjonal politikk fra London School of Economics.

 

Ditt liv, dine penger, din fremtid. Våre råd.

CONNECTUM er en fullstendig uavhengig finansiell rådgiver med investeringsrådgivning som spesialitet. Vi har konsesjon fra Finanstilsynet og bistår gründere, eiere og profesjonelle med å investere klokt.

Se connectum.no,  send en e-post til info@connectum.no eller ring 22 12 46 40 for å få gode og uavhengige råd.

Here’s an article that Connectum’s Richard Stott co-authored for the Chartered Financial Analysts’ Institute blog on why one of the most important theories in academic finance is still useful for all of those advising clients on their investments.

Read full article here >

1/ Det er bred konsensus mellom partiene om at den store norske oljepengebruken – som var berettiget under en økonomisk nedtur – ikke bør fortsette på samme nivå i årene som kommer. Striden rundt regjeringens økonomiske politikk kommer følgelig til å bli hardere i tiden fremover.

2/ Arbeiderpartiet led et tilbakeslag, etter å ha gått til valg på et meget tradisjonelt sosialdemokratisk program. Her var det få eller ingen tegn til oppbrudd og nye tanker – som f.eks. i Storbritannia i 1997. Da vant Tony Blair sin første av tre valgseire med et program om indre fornyelse av Labour, under slagordet «New Labour». Det tradisjonsrike partiet ble ført tydelig inn mot sentrum.

Myk Brexit?

Brexit skaper usikkerhet for EU og for hele Europa. Men tendensen går nå i retning av at en «myk Brexit» får mer vind i seilene i det regjerende konservative parti – der den indre uenighet går dypt. Theresa Mays siste tale, i Firenze i september, signaliserte en voksende britisk vilje til kompromisser overfor «de 27» (gjenværende) EU-land. Hun ønsker og vil sikkert få en overgangs-periode på minst to år. Og hun viser en typisk britisk evne til pragmatisme, ved f.eks. å antyde at riktignok skal britiske domstoler etter Brexit alene avgjøre strid om landets fortolkning av EU-regelverk, men disse domstolene kan «ta hensyn til» kjennelser i EUs egen domstol i Luxembourg. Det gjelder i første omgang den rettslige stilling for de 3,2 millioner EU-borgere som lever i Storbritannia – men peker fremover mot kompromisser som også kan gjelde f.eks. handel med varer og tjenester, kanskje også finanstjenester. Dette må avklares under Brexit-forhandlingene, som nå trolig vil skyte fart.

Vi må ikke overse at Brexit – ved å tvinge EU til å revidere sitt forhold til et viktig ikke-medlem som UK – også skaper stor risiko for at Norges forhold til EU blir endret. Riktignok har statsminister May sagt at hun ikke ønsker en «norsk løsning», der en stat på utsiden i praksis godtar EUs vedtak – spesielt om det «indre marked» – uten en reell politisk påvirkningsmulighet. Det finner bare sted rådslagninger i henhold til EØS-avtalen. Men Norge kan ikke hindre at EU og UK tilslutt lander på en lignende løsning, som da lett vil påvirke Norges ordninger overfor EU, noe den norske regjering for all del ønsker å unngå.

Et mer samlet EU?

Det viktigste som skjer innen EU er at Frankrikes president, Emmanuel Macron, konsoliderer sin makt på hjemmebane og går ut med et ærgjerrig program for å utvide og fordype EU-samarbeidet. Han vil trekke inn forsvaret, ha en felles asylpolitikk, felles vakt ved EUs yttergrenser – og ikke minst styrke samarbeidet mellom euro-landene. Det finner i virkeligheten sted en ublodig politisk omveltning i Frankrike, der Macrons nye sentrumsparti har skjøvet både sosialistene og de borgerlige bort fra landets politiske maktposisjoner. Hans valgseier i mai i år har også vist at på tross av all kritikk av EU ønsker et flertall av franske velgere å satse videre på det vi kan kalle «det europeiske prosjekt». At partiet «Front National», Macrons hovedmotstander, i ettertid er kastet ut i en bitter strid mellom egne EU-motstandere og EU-tilhengere, bekrefter hvor viktig EU-samarbeidet er i fransk politikk.

Nølende Tyskland?

Valget i Tyskland den 24. september viste at en pågående nasjonalisme – i partiet «Alternative für Deutschland» – nå for første gang siden krigen rykker inn i nasjonalforsamlingen. Men til tross for stemmetap, dominerer fortsatt sentrum i tysk politikk – kristeligdemokrater, sosialdemokrater og (de liberale) fridemokrater – landets politikk. Angela Merkel blir sittende, nå uten sosialdemokratenes støtte – og forhandler om et samarbeid med «De grønne» og fridemokratene. De siste står næringslivet nært, og er kritisk til et euro-samarbeid der Tyskland risikerer å måtte betale – direkte eller indirekte – for andre lands hjemmelagede problemer. Dette vil bremse Macrons EU-planer, men neppe stanse dem. Støtten for et fortsatt bredt EU-samarbeide er stor i Tyskland, et samarbeid som står sentralt i tyske forestillinger om hvordan Europa kan hevde seg overfor Donald Trumps USA, overfor amerikanske tech-giganter som Appel, Google, Amazon og Facebook. Og overfor en globalisering som for lengst omfatter Kina og det øvrige Asia. Trolig varer det frem mot jul før Tyskland har en regjering på plass, men landet forblir en stabil medspiller i Europa.

Mye skrik men lite ull

I USA er det mest interessant å observere hvordan president Donald Trump «inngjerdes» både av sine viktigste rådgivere og av landets raffinerte «checks-and-balances», av domstolene og Kongressen. Både stabssjefen i Det hvite hus og forsvarsministeren er høyt respekterte fire-stjerners generaler, mens en tidligere Exxon-sjef sitter som landets utenriksminister. De tre styrer mye. Presidenten sender ut sine Twitter-meldinger klokken fire om morgenen, og fanger daglig overskriftene – uten at den politiske supertankeren USA endrer kurs på noen dramatisk måte.

Her er det riktig å legge til at Kina, med sin voldsomme økonomiske vekst, politisk opptrer som en forsiktig makt, som en «stakeholder» slik amerikanerne sier – en som har mye å ta vare på og som er risiko-sky. Striden rundt Nord-Koreas atomvåpen viser dette på ny.

Spenninger på alvor

Det valgene i USA, Frankrike, Tyskland og England har vist oss er at demokratiet, i den form det praktiseres hos oss, ikke har klart å fange opp protest og bitterhet i underpriviligerte deler av befolkningene. Det skjer i en tid med velstandsvekst og voksende økonomiske ulikheter, kombinert med et globalt innsyn i andre menneskers levekår. Her ligger ikke bare en politisk utfordring, men også en kilde til mer uro i fremtiden.

En annen fare for nye spenninger i verden ligger i forholdet mellom Europa og USA. Hvis USA sier opp atomavtalen med Iran – slik Trump har sagt at han vil gjøre – mens europeerne holder fast på avtalen, da står vi overfor en alvorlig diplomatisk krise. Hvis EU-landene går løs på USAs tech-giganter – som nesten ikke betaler skatt i Europa – da er det duket for en økonomisk krise som raskt kan utvikle seg til en handelskrig. I EU, i Frankrike og i Tyskland (og i Norge) vokser nå det politiske presset for tiltak mot disse gigant-selskapene, som har en tilnærmet monopolstilling i markedene.

Av: Nils Morten Udgaard

Utenrikskommentator Nils Morten Udgaard er tidligere utenriksredaktør i Aftenposten og har vært avisens korrespondent i London, Moskva og Bonn/Berlin. Han var statssekretær for utenrikspolitikk hos statsminister Kåre Willoch 1984-1986, og professor II ved Universitetet i Bergen 1991-1997. Han har en doktorgrad i internasjonal politikk fra London School of Economics.

 

Ditt liv, dine penger, din fremtid. Våre råd.

Ønsker du gode og uavhengige råd? –  Ring 22 12 46 40 og spør etter Richard Stott eller Nils-Odd Tønnevold eller send en e-post til info@connectum.no

CONNECTUM er en fullstendig uavhengig finansiell rådgiver med investeringsrådgivning som spesialitet. Vi har konsesjon fra Finanstilsynet og bistår gründere, eiere og profesjonelle med å lage en spare- og investeringsplan og implementere den gjennom personlig oppfølging.

CONNECTUM har ingen bindinger til banker, forsikringsselskaper, fondsselskaper eller leverandører av noe annet slag, selger ingen produkter og mottar heller ingen provisjoner, kommisjoner eller lignende. Vår inntektskilde er utelukkende forhåndsavtalt honorarbetaling fra våre kunder relatert til porteføljeverdi, avtalt omfang eller per medgått time. Våre partnere Richard Stott og Nils-Odd Tønnevold har hver mer enn 25 års erfaring fra fagfeltet.

Del innlegget: